Krönika: När Månen var Ljungbys Manhattan

Av Per Brolléus

Redaktör Brolléus minns tillbaka när Månen var Epa och hur parfymavdelningen doftade. En tillbakablick på huset som så många tyckte var fult.

Månen, alltså huset, inte den där gubben som sitter där upp på molnfria kvällar, fyller 60 år. En gång i tiden ett hypermodernt varuhus som reste sig högt upp i luften och som i alla fall fick den unge Per (jag är född innan huset byggdes) att känna det som om man bodde i en gigantiskt stor stor stad.

Varuhus i tre plan där de som hade bil (i min familj kom inte bilen in i bilden förrän 1974, en röd Ford Escort kombi som morsan sydde bilklädsel i frottétyg till) kunde köra upp och parkera på taket. Fatta hur coolt det var?! Det var dessutom trafiklyse i ändarna av rampen vilket kändes ännu mer ”Stockholm”. Minns att jag var riktigt stolt.

Visst var det så att när man gick in i gatuplanets butik så passerades parfymavdelningen innan man kom bort till charkdisken där man i sällskap av mormor kunde få smaka en prinskorv. Doften från hårspray och damparfym var som att gå in i en djungel av spänning. De som jobbade på damavdelningen hade extra röda läppar och illblå ögonskugga och spetsig bh bakom de vita jobbrockarna… Minns att jag aldrig hade sett eller känt något liknande. Ögonen var stora som tefat.

Nu var jag ju morsan och farsan domusare. Att gå över och handla på Epa var också att gå över en gräns, snudd på kriminellt. Vi handlade på Domus. Och hem till Torsgatan kom Domus varubil framåt lördagseftermiddagen med varorna som mina föräldrar hade plockat till sig tidigare på dagen. Domus, ungefär lika coolt som gympadojor med fyra streck istället för tre.

Men för 13-åringen Per var Epa snudd på ett paradis. Ultramodernt – och med hiss. Visst, som privatperson kunde man bara åka upp till restaurangen på plan 2. Men känslan var obeskrivlig när man tryckte på knappen inne i hissen som luktade något unikt speciellt. Kanske var det parfymen och hårsprayen från damavdelningen som hade trängt sig dit. Och visst sålde dom mjukglass till vänster efter entrén…?

Jag tror dessutom att det var här, på Månen, det blev automatiska dörrar för första gången i Ljungby. Man gick mot dörren och sen öppnade den sig – av sig själv. Kanske var det så, kanske inte. Och jag får för mig att det var rulltrappa ner till bottenvåningen redan på sjuttiotalet, men jag kan ha fel… Allt som är sådär våldsamt positivt i minnet får alltid lite extra stjärnglans när man ska skaka fram bilderna igen.

Nu ska Månen bli bostäder och rampen där man kunde köra bil upp på parkeringsdäcket (minns att det kittlade i magen när jag åkte med morbror Lars, först upp och sen ner) ska bli swimmingpool. Wow.

Och ungefär där man tog sin bricka i restaurangen och tryckte på en knapp och valde stekt ägg med ännu mer stekt falukorv, så ska någon människa flytta in och ha sitt kök. Kanske ska den personen också steka äga och falukorv.

En del sa till mig, den kanske 15-årige Per, att Epahuset (det hette aldrig Månen på den tiden) var fult. Troligtvis höll jag med eftersom man som ung på den tiden förväntades göra det. Men jag ljög. Epahuset var det fränaste av det fräna och det passade perfekt på torget som var så likt Vällingby centrum (hade släkt där) som det någonsin kunde vara. Det fattades bara en T-skylt.

Ljungbys coolaste och mest slumrande byggnad ska få liv igen., Underbart. Och måtte den eländiga p-platsen bakom månen snabbt försvinna.

Per Brolléus

Redaktör och fd en stor stor Epa-älskande pojk