Krönika: ”Nynnar på staten & kapitalet”

Av Per Brolléus

Redaktör Brolléus i ett slags Don Quijote-fäktande kring besparingar och annat hitte-på som någon upptäcker eller skyller på efter ett tag.

Besparingar. Det är något av det märkligaste som finns. Besparingar. Jag besparar mig någonting betyder ju egentligen att man tackar nej. Inte nödvändigtvis drar ner. Men skit samma.

Jag har jobbat på ett företag där man förrförra året gjorde stora besparingar. Alltså, ett företag som jag inte längre är på. Där var det besparingsdags för pengarna räckte inte till. Det sjuka i historien är varför det hade blivit så dyrt och varför det helt plötsligt hade blivit för många anställda.

Hör mig själv nynna på låten Staten och kapitalet…

Några år tidigare hade man konstaterat att 1700 personer var en lagom siffra när det gäller antalet anställda. Utan att det hade märkts på en enda punkt ute i verksamheten så var siffran helt plötsligt uppe i 2200, eller till och med ännu fler. Det sparades på lite alla möjliga håll, men där det kändes mest och där man aldrig hade varit med i ”påökandet av anställda” var ute på de lokala kontoren i Sverige.

Det är ofta så besparingar går till. Något har vuxit sig för stort, man börjar med att skala utifrån. Precis samma som med centralisering. Genom att ta bort det som är längst bort så kan man spä på där det redan finns många.

Nedläggandet av IVA i Ljungby sägs inte bero på besparingar, men att det skulle vara något annat än en centralisering är rent skitsnack. IVA-platserna ska koncentreras till Växjö för det blir bäst så och i Ljungby skalar vi bort. En lång rad av andra avdelningar på lasarettet har genomgått samma styvmoderliga behandling. Men har det gjort saker och ting bättre. Njae, knappast.

Hör mig själv nynna lite högre på Staten och kapitalet…

Jag bytte knäled för två år sedan. I samma stund som röntgenplåtarna visade att det var dags så fick jag meddelandet att vi klarar inte av att operera dig inom rimlig tid här i länet. Det blev en privat klinik i en före detta kyrka i Uppsala. Där opererade man 11 personer om dagen – ingen kom från Uppsala. Men dit åkte jag – en man som har 2,3 kilometer till en knäoperationsavdelning som låg i Sverigetopp. Fast där slutade läkarna en efter en eftersom man beslutat att flytta verksamhet till Växjö. Och i Växjö hade man inte tid.

Strax efter operationen fick jag veta att Region Kronoberg med stolthet kunde visa upp statistik som gav statsbidrag, den så kallade kö-miljarden. Regionen fick alltså massor av miljoner för att man varit så duktiga på att kapa köerna. Att man sen skickade folk i taxibilar till och från Uppsala gjorde ingen skillnad.

Hör mig själv sjunga högt att ”dom sitter i samma båt…”

Har svårt att tro att man outsourcar intensivvården till en nedlagd kyrka i Uppsala, men principen är definitivt i rullning. Vi plockar väck det som ligger längst bort från huvudet och vi låter patienterna ta smällen.

Det är nåt sjukt i detta. Hade varit en sak om jag skulle genomgå en extremt udda operation, men att byta knäled… Det görs sisådär 13 000 knäledsbyten i Sverige varje år, 17 000 höfter. Det här är liksom vanligare än näsblodsproblem.

IVA är stängt och vilka konsekvenser det kommer få kan ingen i dagsläget säga, inte med säkerhet. Det enda vi vet är att det kommer få konsekvenser. I Sollefteå har man förresten börjat tömma hela lasarettet nu. Och bakom det beslutet står Socialdemokrater och Moderater – samma där som här.

Jag sjunger riktigt högt nu… ”Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt.”