Av Per Brolléus
Även om många inte säger det rakt ut skrämmer såväl ordet pensionär som pensionärsförening De är ibland riktigt svåra att förlika sig med.
– Så var det för mig, säger Tina.
– Mig med, påpekar Lennart innan Lasse nickar instämmande. Så är det för de flesta.
– Men jag ångrar inte en sekund att jag gick med. Jag är dessutom den allra yngsta medlemmen, säger Tina Tuhkunen med stolthet.
SPF-föreningen i Hamneda fyller 50 i år och det här reportaget skulle mycket väl enbart kunna handla om vad man gör och hur man har det. Men det kommer det inte att göra. För när vi träffas i lokalen en bit från kyrkan i Hamneda tar det inte många minuter förrän mer eller mindre alla i styrelsen konstaterar samma sak: Det största hindret för många är att acceptera att man faktiskt är en av Sveriges miljoner pensionärer. Man har slutat jobba, man är pensionär, men vill ändå inte riktigt kännas vid det.
Samtidigt som äppelpaj med mängder av vaniljsås läggs upp på faten så börjar medlemmarna en efter en vittna om samma sak – om en rädsla att buntas ihop i något slags överblivet kollektiv.
– Jag har jobbat i hemtjänsten i massor av år, säger Tina Tuhkunen som nyss fyllt 64. Kanske har jag vant mig vid att umgås med ”äldre”… Jag vet inte. Men jag ångrar inte en sekund att jag vågade gå med i en pensionärsförening trots min ”unga” ålder.

Några av de nästan 80 medlemmarna i 50-årsfirande Hamneda SPF. Foto: Per Brolléus
Tina hinner knappt beskriva sin resa in i SPF förrän Lennart Lundqvist fyller i.
– Jag var på ett möte, kom hem och sa till frugan: ”Vad f... gjorde jag där?”.
Lasse Carlsson använde också starka ord för att beskriva sina känslor innan vågade ta steget.
– ”Aldrig i hela…”, ja, så tänkte jag. Det var en svår spärr att komma över, men jag är så glad att jag gjorde det. Och vi gör det vi vill göra i föreningen, vilket hos oss betyder mycket fysisk aktivitet.
– Jag tror ordet pensionär skrämmer. Hade föreningen hetat Sveriges Seniorer (vilket förstås inte blir någon vidare förkortning) så hade det nog varit enklare att värva fler medlemmar, menar Lennart.
Tina ”provade på” pensionärslivet som långtidssjukskriven för något år sedan. Ensamheten hon kände var något som hon till varje pris ville undvika när det var dags att sluta jobba på riktigt.
– Snacket på jobbet, att tappa det… Nej, det var hemskt. Men i SPF ersätts det där saknade snacket. Och sedan gör vi ju så himla många grejer! Jag har ingen lust att sitta still, säger Tina och berättar att bowlingen blev ingången till att hon i dag även spelar fotboll, simmar och kör qigong varje vecka.

"Jag ångrar inte en sekund att jag gick med", menar Tina Tuhkunen. Foto: Per Brolléus
Ethel Axelsson nickar. Hon är nästan 30 år äldre än Tina och har varit med i Hamneda SPF i väldigt många år. Ethel är född på 30-talet, Tina 1962.
– Det är jag som håller i qigong varje lördag. Vågar du hänga på? säger Ethel med en ilmarig blick. Ålder är bara en siffra, så är det.
Samtalet runt bordet glider över till vad man som människa behöver: en plats, en gemenskap, ett sammanhang.
– Vi skrattar nästan hela tiden, säger en av kvinnorna runt bordet.
Orden från kvinnan får effekten att det nästan tåras i ögonen av glädje hos hela gänget.
– Vi behöver varandra, säger Ethel innan Tina, med sin härligt flåbusiga stil, sätter punkten för det som hela samtalet handlat om:
– Det handlar om att våga bli pensionär. Så är det. Jag vågade och jag är så lycklig för det. I morgon är det bowling igen och om någon vecka ska vi tura till Helsingör. Det här är skitkul!
