Andra romanen av Isabelle: "Tacka dottern för att jag vågade"

Av Per Brolléus

Född i Sverige, uppvuxen i Frankrike, med ett namn som klingar holländska och en sprillans ny bok om en tjej som lämnar Lofoten… Här är Isabelle Zaar den Dulk, en 43-åring som upptäckte sin berättakonst när dottern ville höra mer av hennes godnattsagor.
Och här är nu hennes andra bok, relationsromanen Valskådaren.

– En roman som rymmer kärlek, hopp men också om att kunna resa sig även om man bär på ett mörkt förflutet, berättar Isabelle som till vardags är lärare i franska på Kungshögsskolan.

Och hade det inte varit för att dottern behövde mycket uppmärksamhet och närvaro när hon var liten så kanske hon aldrig vare sig upptäckt sin berättarförmåga eller knäckt koden till att skriva en bok.

– Min dotter ville att jag skulle berätta historier, inte läsa barnböcker. Efter några år bestämde jag mig för att jag ville ge henne något mer och började skriva på en ungdomsbok, vilket ledde till att jag senare hittade min berättarröst och skrev för vuxna. Men, nej, det kommer inte bli en bok om året även om jag just nu känner att det är precis detta jag helst av allt vill göra. Den takten är svår för mig, snarare två år. Men varje berättelse får ta sin tid.

Debuten kom för två år sedan med ”Tio minnen” och uppenbart gav boken Isabelle blodad tand.

– Deadline har alltid funkat bra för mig att jobba mot, men det kan också vara riktigt tufft emellanåt. Att skriva en bok är blod, svett o tårar.

När Isabelle tittar tillbaka på vad som en gång i tiden väckte intresset för berättandet så lyfter hon fram den franska skolan (hon bodde i Frankrike från 8- till 14-åring).

– Vi uppmanades ofta att skriva fritt, att bara hitta på berättelser utifrån ens egen fantasi, inte en massa ramar eller regler, eller jo, läraren var sträng med grammatik och gestaltning. Jag och min bästa kompis älskade det där. Vi skrev, utbytte dikter.

Isabelle har även ägnat sig åt konst, utryckt sig med penseldrag, men målandet räckte liksom inte till. Ytan och detaljerna fick inte plats innanför ramen och då blev det skrivande igen – ett skrivande som tystades ned när hon flyttade till Sverige igen och faktiskt fick börja lära sig svenska en gång till.

Nu står hon i solen med sin knallblå bok i handen. Hon tittar på Valskådaren med både stolthet och med lite skrynklig panna.

– Man blir egentligen aldrig färdig med en bok. Manuset fortsätter såklart rulla i mitt huvud. Men här är den.

Och även om det är lite svårt att släppa taget om Valskådaren så har hon redan börjat på ett nytt manus, ett manus som hon är helt såld på.

– Har aldrig känt så här starkt för en idé tidigare. När jag öppnar datorn så dras jag rakt in i manuset, i karaktärerna och inser att jag kommer lägga hela min själ i den här.

Även om Isabelle såklart kan den nya boken innan- och utantill så blev det en aha-upplevelse när hon fick höra den som ljudbok.

– En av Sveriges bästa bokinläsare, Gunilla Leining, har tolkat den helt fantastiskt. Hon läser så som jag hade velat få den läst. Otrolig att höra sin bok med en annan människas röst.

Boken då? Vem är valskådaren?

– Det kan tolkas olika, men bokens historia kretsar huvudsakligen kring Thelma, som växer upp i den lilla fiskebyn Hronsvik. Hennes barndom formas av svek, men också av kärlek till valarna, naturen och barndomsvännen Eldar. När en tragedi inträffar, tvingas hon bära på en mörk hemlighet som hotar att förstöra allt. Hon lämnar Lofoten och försöker skapa ett nytt liv i Småland. Men just som allt börjar falla på plats, ringer ett samtal som vänder upp och ner på tillvaron. En tanke jag också skulle vilja väcka är – vad är egentligen ett hem – en plats, eller en känsla man bär med sig?

Trots likheter så är det egentligen bara vissa förutsättningar som är paralleller mellan Isabelle och flickan i boken.

– Men visst, det går inte att komma ifrån att ens egna liv och erfarenheter såklart återspeglar sig i skrivandet eller i tankarna, fragment av känslor och erfarenheter, men mina berättelser är alltid fiktiva. Året då jag skrev Valskådaren präglades av en hel del sorg och visst kan det kännas av i boken.