Gudrun blir en utställning: "Vi jagar fler foton"

Av Per Brolléus

Det finns ögonblick då alla minns exakt vad man gjorde just där och då. Ett sådant är den 8:e januari 2005 när Gudrun blåste sönder så otroligt mycket i Ljungby. Nu, 20 år senare, ska minnena från stormen blir en utställning med berättelser och bilder.
– Under hela året kommer vi att samla in mer och mer och mer material, berättar Anna-Lena Ljungberg på kommunarkivet. Det gör att vi just idag inte har en aning om hur utställningen ser ut i slutet av året.

Gudrun är ett sår för många. Och en sorg. Men få verka vilja glömma den där januaridagen och de efterföljande veckorna och månaderna. Nu när det är 20 år sedan så minns folk extra mycket tillbaka. Även om det gjorts böcker och dokumentärer om Gudrun så har inte Ljungby samlat allt material som finns till en utställning tidigare.

– Utställningen börjar här inne i gamla tingshuset, men kommer sen att åka på turné i kommunen. Och då hoppas vi att den byggs ut med mer berättelser och fler bilder, säger kommunantikvarie Anna-Lena Ljungberg.

Nu söker hon efter oberättade historier som folk borde få höra. Men, hon konstaterar, liksom många andra har gjort, att det finns en sak som saknas.

– Bra bilder. Skulle Gudrun inträffat idag så hade varenda människa fotograferat massor med sina mobiltelefoner. 2005 var mobilkameran knappt uppfunnen. Men ni som har foton, kontakta mig, påpekar hon och visar några bilder som man har fått fram. Samtliga från dagar, eller till och med veckor, efter att Gudrun passerat förbi.

Att ingen glömt vad man gjorde på kvällen den 8:e januari kan Ljungbys tre kommunalråd bekräfta. Vi sitter tillsammans inne i kommunarkivet och pratar om den katastrof som drabbade Ljungby och som, enligt Lars-Ove Johansson, Anne Karlsson och Magnus Gunnarsson, skulle kunna få ännu värre effekter om den slog till idag.

– Inte minst på grund av nedmonteringen av akutsjukvården, påpekar Magnus Gunnarsson. Vi lärde oss mycket av Gudrun och vi förändrade mycket. Men kunskapen får inte försvinna, säger han och hintar därmed just om att kunskapen riskerar att försvinna.

För socialdemokratiska kommunalrådet Anne Karlsson var det via hennes hästar som hon började ana ännu mer oro på lördagseftermiddagen den 8 januari 2005.

– Dom var oroliga, så jag hämtade in dom och tog upp vatten. Sen stod jag och min man i carporten och hörde ett ljud jag aldrig hört förut. Det var vinden som ackompanjerades av smällarna när träden knäcktes. Vi var bara strömlösa i tre dygn och klarade oss så att säga rätt bra.

En som fick uppleva en betydligt värre verklighet var centerpartisten Lars-Ove Johansson, som vid det här tillfället var ledare för LRF:s stödgrupper.

– Det här var en förfärlig storm med förfärliga effekter. Jag kom hem till skogsbönder några dagar efter stormen som hade tappat precis all livslust. Det går inte beskriva hur illa det var för en del.

– Sen glömmer jag aldrig det fyrverkeri jag fick uppleva längs E4:an när jag tillsammans med folk från Eon såg träden landa på luftledningarna. Det värsta jag sett i hela mitt liv. Det var som ett krig.

Moderata kommunalrådet Magnus Gunnarsson hade barnkalas hemma. Och när barnen skulle åka hem började han och familjen förstå vilka krafter Gudrun förde med sig.

– Jag jobbade ju åt åkeriföretagen just då. Och för oss så blev Gudrun en väckarklocka när vi fick se fruktansvärt dåliga fordon rulla in från alla möjliga länder för att transportera bort virket.

Han skakar på huvudet när han förklarar i vilket bedrövligt skick lastbilarna var i och även vilka konsekvenser det fick för branschen.

Magnus lyfter också en annan punkt som har med förmågan att hålla två bollar i luften att göra.

– Gudrun var såklart en nationell katastrof. Men det tog veckor innan ”Stockholm” förstod det. Där hade man, inte helt ologiskt, totalt fokus på tsunamin och dess fruktansvärda effekter. Men Gudrun glömde man liksom bort.

– Men det gör aldrig vi, avrundar Lars-Ove Johansson.