Horst – en friidrottslegend som vägrar sluta

Av Magnus Blom

Han har nått den aktningsvärda åldern 85 år. Men han är fortfarande involverad inom friidrotten och Ljungby FIK där han delar med sig av sina kunskaper, främst inom kastgrenarna.

Vi träffade profilen Horst Marchner och fick en lång pratstund i samband med Ljungby Mångkamp som avgjordes på Sunnerbovallen.

– Det är kul att vi kan arrangera tävlingar av hög klass i Ljungby och det ska vi tacka Mia Jansson för, som är klubbens ordförande. Hon är en affärskvinna som satt Ljungby på friidrottskartan, berömmer Horst.

Den frispråkige tysken sitter vid mållinjen i solgasset där han har bra överblick över anläggningen samt kan krypa in i förrådet där tävlingsredskapen återfinns.

Hur mår du för dagen?

– Jag har haft diabetes i många år, men det klarar jag fint. Jag har även hjärtflimmer och båda knäna är opererade och lägg därtill även två krånglande höfter, där de efter ett tag upptäckte att mitt ena ben var kortare än det andra, så det var inte konstigt att jag haltade omkring och belastade ryggen fel.

– Frånsett ovanstående så är det rätt hyggligt, faktiskt. Det lilla jag har med krämpor klarar jag av, för det finns människor som har det betydligt värre.

Mia Jansson och Horst Marchner. Foto: Magnus Blom

Horst lämnade hemlandet, dåvarande Västtyskland, 1955 och hamnade i Västerås där han levde med sin mor som var änka efter kriget.

– Vi bodde i pojkhem och jag fick tre års utbildning i deras verkstadsskola där vi lärde oss bygga generatorer till kraftverken i Norrland. När jag var färdigutbildad fick jag den fina titeln filare som var ett aktat yrke i ett brukssamhälle.

I Västerås kom också Horst, som var en friluftsmänniska och höll igång med både kanot och cykling, i kontakt med friidrotten 1961 där en arbetskompis ”lurade” honom att börja med att kasta slägga.

– Jag höll på med lite skivstänger och ville se ut som idolen Tarzan. En ungersk tränare som hette Puskas pekade på mig och sade: Du ska kasta slägga. Jag var 1,86 lång och vägde 90 kilo och var väl byggd som en släggkastare och på den tiden var Västerås landets eldorado.

Men vistelsen i ”Gurkstaden” tog slut.

– Jag var trött på storstadslivet och valde att leta mig söderut och sökte jobb på CTC i Ljungby, där jag började som reparatör och fortsatte sedan med jobb på laboratoriet, för på den tiden var det inte så noga med utbildning. Jag gick även på kvällsgymnasiet i fem år och skaffade mig en ingenjörstitel.

Parallellt tränade även Horst friidrott.

– När jag tittar tillbaka fattar jag inte hur allt fungerade med att få ihop familjelivet, skrattar 85-åringen, som träffade sin fru Vivianne i Värnamo och numera bor de i en villa på Pilfinksvägen i Ljungby sedan 1981.

I Småland var friidrotten en tynande sport, inte minst inom kastgrenarna.

– Det var helt under isen, men jag fick fart på sporterna, berättar Horst som för övrigt har klubbrekordet i slägga på 40,50 från en tävling i Oskarshamn 1988 och även hunnit med att vinna nio DM-guld.

Bland kulor, spjut, släggor och diskusar - där trivs Horst bäst. Foto: Magnus Blom

Ljungby Friidrottsklubb bildades 13 januari 1988 och har från och med hösten 2012 Sunnerbovallen som hemmaarena och som blivit en samlingsplats för ungdomarna, där klubblokalen ligger i anslutning till arenan inne i Sunnerbohallen.

Hur har resan med LFIK varit från den svarta kolstybben på Lagavallen till sex allvädersbanor på Sunnerbovallen?

– Den har varit allt annat en enkel, för jag har tagit mina strider med kommunen och varit riktigt förbannad mellan varven. Jag är det fortfarande och vill inte ha med dem att göra. Varför? Jo, de förstår inte sitt uppdrag.

Utveckla gärna?

– 1975 hade vi ett kanonlag i klubben och gick upp i högsta serien i Götaland. Kravet var att vi skulle ha allvädersbanor men det gick inte kommunen med på utan lade dem på ishallen istället och då försvann de aktiva. Hade vi fått rätt förutsättningar är jag övertygad att vi hade tillhört Sverigeeliten, såpass bra var vi.

Men det var en strid även mot kommunen innan den nuvarande anläggningen kom till.

– De ville först bara göra fyra banor och det hade varit att gå tillbaka till 1950-talet. Jag gav inte upp och efter samspråk med dåvarande kommunalrådet Ann-Charlotte Wiesel, som hade barnbarn som var med och tränade med LFIK, såg hon vilka problem vi hade och det blev en kompromiss med sex banor.

– Även när kommunen rev Hammarskolan var det ett hårt slag för oss då vi tappade massor av träningstider, suckar Horst.

Trots begränsade resurser har LFIK fått fram duktiga ungdomar. Först kom Fanny Roos (kula) och slog igenom och på senare år har Jacob Thelander (mångkamp) klivit fram och verkligen visat framfötterna.

Horst Marchner - en legend i friidrotts-Ljungby. Foto: Magnus Blom

Vad säger du om deras framfart och betydelse för föreningen?

– Det är viktigt för ungdomarna att få förebilder inom friidrotten och här har vi en duo som verkligen är ödmjuka och visar upp sig på hemmaplan när de har möjlighet. Fanny är ju sambo med diskuskastaren Daniel Ståhl och jag träffade dem en gång när de var här och tränade. När jag tog i hand med Daniel kändes det, för hans händer var ju dubbelt så stora som mina...

Märkte du tidigt att Fanny var en talang i kula?

– Jag såg direkt att hon var en stjärna. På den tiden höll vi till på Lagavallen och hon stötte tre-fyra meter längre än sina jämnåriga och var helt enkelt på en annan nivå än övriga. Och nu är hon etablerad i världseliten.

Vad kännetecknar en bra tränare?

– Att låta sina adepter ha roligt när de tränar. Samtidigt vill jag att de ska veta vad de ska göra när det är dags att tävla. Jag minns när jag köpte P-A Svenssons charkbuss och åkte omkring med flickorna som var födda 1964-65 på tävlingar. Vi fick ordentligt med stryk, men de satt i bussen och sjöng Änglamark och det gjorde mig glad som ledare.

Du har slutat i styrelsen i Ljungby FIK efter 50 långa år, där du även var ordförande då friidrotten ingick i LIF. Hur känns det?

– Jag tyckte det var dags att jag avsade mig fler uppdrag, för att istället släppa fram ungdomarna som ska ta över. Men tyvärr blir det svårare och svårare.

Du fick även ta emot Riksidrottsförbundets guldnål i Göteborg förra året i samband med dina insatser. Hur kändes det?

– Det var stort. Jag gillar inte sådana tillställningar normalt, men det var känslosamt när jag fick ta emot guldnålen inför så mycket folk i lokalen.

Något mer att tillägga?

– Jag hjälper fortfarande till och tränar en kvartett på söndagar och det känns roligt att de vill ha nytta av mina kunskaper.

Får Horst Marchner en stund över tillbringar han gärna den i segelbåten som han har i hamnen i Bolmen. Det är den profilstarke släggkastaren från Tyskland väl värd.

Magnus Blom