Kerstin på kvinnojouren: "Våga fråga"

Av Per Brolléus

Julen är här, alla ska vara glada och det ska pyntas i varje hem. Men för Kerstin Lenander från Kvinnojouren Märta är det något annat än julstakar och blinkande ljusslingor hon funderar över när hon tittar in i husen längs vägen på kvällspromenaden med sin hund.
– Var tjugonde minut utsätts en kvinna i Sverige för våld i nära relation. Så jag funderar mest på vad som finns bakom de där julgardinerna.

Kvinnojouren Märta är aktiva i Ljungby, Älmhult och Markaryd och har ett tiotal kvinnor under sina vingar varje år. Minst. Och så har det sett ut de senaste decennierna.

– Snarare blivit värre än bättre, säger Kerstin sittandes vid skrivbordet inne på det nyss tömda kontoret hos Märta.

– Vi har bytt strategi när det gäller grejer som våra kvinnor behöver. Förr samlade vi allt, nu söker vi specifikt efter vad en kvinna och kanske hennes barn behöver. Våra lokaler blev ett enda stort lager av prylar i fel storlek och till slut blev det ohanterbart.

Julen är, om möjligt, extra förfärlig. Och det är många tankar som far genom Kerstin Lenanders huvud när vi pratar om situationen för utsatta kvinnor. Dels om att julen kan bli ett rent helvete för den som lever i ett våldsamt förhållande och dels för kvinnan som lämnat sin förövare och försöker starta ett nytt liv.

– Den ekonomiska situationen som kvinnorna ofta hamnar i är förskräcklig. Det handlar både om kvinnor som haft det tufft ekonomiskt i sin gamla relation och de som kanske haft väldigt god ekonomi innan hon lämnade mannen som utsatt henne.

Det Kerstin pratar om är det ekonomiska eftervåldet. Hur mannen som inte längre kan slå istället gör livet för kvinnan till ett ekonomiskt helvete.

– Vi ser förhållande där kvinnan blivit hårt skuldsatt efter en separation. Hon kanske fortfarande tvingas betala på olika lån, såväl bostad som bil, och ska samtidigt betala för ett nytt boende. Vi ser fall där män förstör kvinnans anställning, män som tömmer kvinnans konto för att det har inte gått att stoppa delade konton. Det hänger i sin tur ihop med att bodelningarna drar ut på tiden i evigheter.

Monica Lindström från RRT lämnar paket till Kerstin och kvinnojouren. Foto: Per Brolléus

Hon kokar av ilska när ”det ekonomiska eftervåldet” kommer på tal. Och det blir inte bättre när välgörenhet börjar nämnas i samtalet.

– Det gör mig i grunden rasande att vi hamnat i ett välgörenhetssamhälle. Kvinnan ska tigga för att få ihop så hon klarar sig. Samtidigt är jag såklart oerhört tacksam för det vi får in. Utan välgörenhet hade vi inte klarat det vi vill klara. Det är så jättedubbelt.

Nu är julen här och Kerstin menar att nästan alla de kvinnor de har kontakt med har ångest, även om de flesta ändå klarar av att göra det så mysigt som man kan.

– Det är så upphaussat och klapparna ska vara dyra…

Kerstin tystnar några sekunder innan hon berättar om en mamma som Kvinnojouren Märta hade kontakt med.

– Hon hade inte råd med någonting. Vi ordnade två julklappar till hennes tolvårige son. En leksakshelikopter och en Guinness Rekordbok. Han satt stilla en lång stund och höll i boken innan han sa ”Är det verkligen min egen bok som jag inte behöver lämna tillbaka?”. Man går sönder.

Till sist vill Kerstin skicka med en riktigt jobbig julklapp till alla. Det handlar om att våga fråga kvinnan i grannhuset, på jobbet, i föreningen, som har barn i samma klass som du eller någon i din släkt.

– Det värsta som kan hända är att hon blir förnärmad och ni blir lite ovänner. Men det kan handla om att rädda liv. Din undring om hur det är kan så ett frö. Så våga fråga.