Marias projekt om döden – från sorg till vänskap

Av Per Brolléus

En decemberkväll för 30 år sedan knackade det på dörren hemma hos Maria Monie. Där stod två poliser och gav henne det mest jävulusiska besked, ett sådant som ingen någonsin vill höra. Den där kvällen blev Marias första stora besök av döden – som hon nu vill bli vän med.

I blixthalkan den där decemberkvällen hade Marias storebror Mikael och lillasyster Marielle fått sladd på bilen. Han 29, hon 9. Kraschen blev fruktansvärd. Båda dog.

– Sen den där dagen har jag på något sätt försökt bli kompis med döden, har försökt förstå hur man ska hantera sorgen… Och efter hand har jag insett att här finns så mycket att göra, så mycket att lära.

Maria Monie är i Ljungby mest känd som en av personerna bakom skrattiga föreställningar. I massor av år har hon skrivit manus, regisserat och även spelat i teateruppsättningar som ska få oss att dra på smilbanden.

Nu gör hon något helt annat. Nu handlar hennes liv om döden. Ett projekt som berör livets slut ur så många aspekter.

– Vi är så otroligt dåligt rustade för att hantera döden – och sorgen. Jag jobbar bland annat med att skapa en stor verktygslåda som kan hämtas fram när det hemska händer. Men framför allt vill jag att vi blir mycket bättre på att ta hand om varandra när döden och sorgen slår till.

Maria Monie arbetar bland annat med att ta fram en storverktygslåda till företagen för att kunna hantera stunden när en medarbetare går bort. Foto: Per Brolléus

Marias arbete med döden handlar om allt från att ge företagen en förebyggande kunskap över hur man gör när en medarbetare plötsligt går bort. Problematiken attackeras på olika sätt, bland annat genom teatergrupper som just nu gör en film om döden.

– Den heter ”En liten film om döden”. Och det ungdomar sagt och gjort när vi arbetat fram manuset har varit ännu en ögonöppnare för mig. Vi måste vara bättre rustade att jobba med sorgen. Det finns så mycket att göra.

Och det är detta hon gör – och vill göra mycket mer av. Senare i maj har hon bjudit in företag, offentlig verksamhet, utbildningssektorn och civilsamhället till en workshop.

– Vi kan ta en liten detalj; att bara ha en färdig tavelram redo för att sätta ett foto i av den som gått bort i. Och ett ljus att tända. Så simpelt, men inte ens det har många företag idag. Och hur gör man? Hur berättar man? Hur hanterar man sorgen? Hur går man vidare? Det finns så många verktyg att ha till hands, och det är dessa jag vill skapa en låda till.

Från sorgen när beskedet kom om hennes syskons död så vill Maria nu bli vän med döden. Foto: Per Brolléus

När Maria berättar om såväl alla intryck hon fått i möten med barn och ungdomar som den sorg hon själv hamnade i när syskonen förolyckades, så finns det ett återkommande mantra: ”Det är lättare att leva om man är vän med döden”.

– Det finns två saker vi kan vara helt säkra på i det här livet. Det är att vi föds och det är att vi ska dö. Genom att vara medveten om döden så kommer vi uppskatta livet mer. Alla känner väl igen talesättet ”Lev som om du skulle dö i morgon”, och det är verkligen så. För gör du det så kommer du att nyttja livet och den tid du har så mycket mer. Men om vi glömmer det faktum att vi kommer dö en dag så är det så mycket lättare att slösa bort den tiden vi faktiskt ska leva.

Maria stannar upp en stund, tittar ut genom fönstret och fortsätter:

– Att leva innebär också sorg och förlust, det kan vi inte gömma oss ifrån även om vi försöker.

Men Marias arbete kring döden stannar inte vid hur företagen kan bli bättre på att hantera en anställd som går bort. I projektet har 2026 blivit ett kampanjår.

– Det är nu vi börjar prata om döden och jobbar mot att göra döden och döendet till en naturlig del av livet. Vi gör det bland annat genom att skapa dokumentärer, intervjuserier, uppmuntra föreningar och organisationer att lyfta ämnet extra. Prata om döden.

Maria, och projektet, vill samla och sprida kunskap från palliativt centrum, från drabbade och från författare som skrivit om den oundvikliga döden.

– Jag har kontakt med hemslöjden där en grupp nu har skapat sina egna urnor. Och PRO ordnar studiecirklar om Vita Arkivet.

Och syftet i någon slags slutände är uppenbart för Maria.

– Att vi som medmänniskor blir bättre på att ta hand om varandra. Obearbetad sorg är oerhört jobbigt. Och en del saker behöver man lära sig, döden är en sådan sak.