Mattias Weinhandl: ”Jag är lyckligt lottad”

Av Magnus Blom

Han gjorde A-lagsdebut i Troja när han var 17 år och varit proffs i både NHL och KHL, trots endast tio procents syn på vänster öga.
Idag bor han i Linköping med sin familj och är en entreprenör som bland annat äger två restauranger samt är sportchef i fotbollsklubben Linköpings FC.

Ljungby NU träffade Mattias Weinhandl när han var hemma och besökte hemstaden Ljungby i samband med mötet mellan Troja–Modo i SP Arena.

– Det är alltid kul att komma hem till hembygden och få träffa gamla kompisar och mina svärföräldrar. Att dessutom få se en Trojamatch på plats är också roligt, eftersom det inte sker speciellt ofta, säger 45-åringen.

Mattias karriär inom hockeyn är exceptionell där han som liten knatte började i Trojas hockeyskola och tuggade sig igenom alla ungdomslagen, innan det var dags för A-lagsdebut som 17-åring.

– På den tiden var det inte så vanligt att det släpptes fram juniorer överlag, men jag har sportchefen Jerry Andersson och tränaren Esko Nokelainen att tacka för att de lät mig få chansen. Jag hade två fina säsonger i A-laget, säger Mattias, som på 102 matcher noterades för 29 mål och 29 assister.

Mattias fina siffror gick inte obemärkt förbi bland toppklubbarna i dåvarande elitserien som ville få underskriften av den talangfulle junioren från Ljungby, som till slut bestämde sig för plantskolan Modo i Örnsköldsvik.

– Modotränaren Pelle Bäckman var nere i Ljungby och presenterade sina idéer och vad Modo stod för. Det lät lockande och mitt val blev till slut enkelt eftersom det var plantskolan på den tiden och släppte fram ungdomarna.

Mattias parades ihop med tvillingarna Daniel och Henrik Sedin och trion gick under namnet linje 19. Totalt blev det tre säsonger och 163 matcher för Mattias, som snickrade ihop 117 poäng efter 59 mål och 58 assist.

– Två fantastiska spelare och vi skapade alltid chanser. Rent hockeymässigt den roligaste tiden i mitt liv, berömmer Mattias, som kunde producerat betydligt fler poäng om inte än klubbspets i ögat hade satt stopp.

Allt skedde den 13 november 1999 då Mattias fick en klubbspets i det vänstra ögat av tjecken Michal Travnicek under en juniorlandskamp i Finland. Prognosen av läkarna sade först att han skulle få tillbaka 50-60 procent av synen efter operationen. Men verkligen blev något helt annat då han istället fick behålla åtta-tio procent av synen.

– Jag var borta från spel i tre månader och missade bland annat JVM på hemmaplan, så det var en tuff tid. Jag kom tillbaka strax innan SM-slutspelet drog igång. En sak jag fick lära mig var att vrida på huvudet och se vad mina medspelare befann sig på isen, vilket utvecklade mitt spelsinne ytterligare.

2002-04 blev Mattias proffs i NHL med New York Islanders och tog därmed skäret in i världens bästa liga.

– Det var något jag drömde om som när jag höll på i Troja, så det var givetvis stort den första tiden där. Jag gjorde förresten mål i NHL-debuen då jag nätade mot Ottawa borta så den pucken har jag kvar, minns Mattias, som på 107 matcher gjorde 43 poäng fördelat på 14 mål och 29 assist.

Lockoutsäsongen 2004-05 spelade du för Modo och fick äran/nöjet att lira tillsammans med Peter ”Foppa” Forsberg. Var det bara att hålla klubban i isen?

– I stort sett var det så. Kemin stämde bra mellan oss då vi hade ett likartat spelsinne och visste vad vi skulle vara ute på isen. Sedan var jag även ödmjuk och anpassade mig till hur ”Foppa” agerade och sökte mig till fria ytor.

Mattias hade ett fint facit med 56 matcher och 26 mål+20 assist innan han återvände till New York Islanders för att sedan bli trejdad till Minnesota Wild.

– En speciell händelse. Coachen Mike Milbury kom in efter en värmning och sade jag skulle packa väskan och åka iväg på eftermiddagen. Det var lite annorlunda, men jag trivdes bra även i Minnesota där jag hade stort förtroendet.

Efter den andra NHL-svängen flyttade Mattias hem till Sverige och Linköping säsongen 2007-08 för att komma närmare familjen då mamma och pappa bodde i Ljungby och brorsan Jimmy i Stockholm.

– Sportchefen Johan Hemlin kom över till USA och besökte mig och han gav ett väldigt bra intryck angående klubben. Min kusin och farbror bodde också i Linköping vilket också påverkade mitt beslut. Det blev ett kul äventyr.

Ännu ett äventyr blev det de kommande fyra åren då det bar av till Ryssland för spel i KHL, sm på den tiden utmanade NHL om att vara den bästa ligan. 2008-10 spelade Mattias för Dynamo Moskva och sedan två säsonger i SKA St. Petersburg 2010-12.

– Det var inte planerat och ligan var nystartad, men jag tog ett år i taget och trivdes bra både med hockeyn och livet. Det spelades en offensiv och kreativ hockey som passade mig bra.

2012-13 blev sista säsongen i elitserien med LHC där det blev 17 poäng efter nio mål och åtta assist.

– Jag skrev ett treårskontrakt med klubben och hade tänkt spela tills jag fyllde 38–40 år, men tyvärr blev det inte så utan jag fick sluta karriären då jag drog på mig för många hjärnskakningar. Jag träffade hjärnforskare och hjärnläkare då jag mådde väldigt dåligt under ett år.

Relationen till Troja idag?

– Den är god, där det är kul att träffa gamla bekanta där klubbchefen Christopher Moberg gjort ett jättejobb med att få tillbaka publiken till arenan. Vidare håller jag Jerry Andersson oerhört högt, då han är en sådan person som ska uppskattas för sina insatser i föreningen.

Om du får plocka ut en målvakt och en femma av spelare du spelat tillsammans med i Troja. Hur ser den ut?

– Oj, det var svårt. Målvakt blir Peter Hirsch. En högerplockare med bra spelsinne och kunde vinna matcher när laget presterade sämre. Som backar tar jag Leo Gudas och Kenneth Lindqvist. Leo var trygg och en hårding som inte lade några fingrar emellan. Hade dock en konstig vinkel på klubban. ”Linkan” var en försvarsgeneral med bra karaktär. Kedjan består av mig, Morgan Grans och Daniel Håkansson. Vi var unika på ett sätt då samtliga var högerfattade, men vi fann varandra bra på isen. Morgan var spelgeniet som center med en gudabenådad skridskoåkning medan jag och ”Danne” väntade på passningarna och skulle peta in puckarna.

Ishockeyn i LHC är ett avslutat kapitel för Mattias vidkommande, som istället har sadlat om till fotboll och blivit sportchef i Linköpings FC för ungdomarna som tillhör akademin.

– LFC var tidigare bara ett damlag, men nu har vi öppnat upp för killar också. Vi har inget herrlag ännu, men en stad av Linköpings storlek ska förstås ha ett herrlag i seriesystemet, men det är något vi håller på och bygger upp nu då de ska få träna på gymnasiet också. Jag jobbar ideellt och det tar mycket tid, men det är samtidigt oerhört kul och engagemanget är enormt från alla som hjälper till.

Berätta om ditt arbete som entreprenör, affärsängel och investerare. Hur ser det ut?

– Jag äger två restauranger (Stångs Magasin och Stångs Mjärdevi) och sedan är jag med i 25 bolag som minoritetsägare. Vidare har jag varit med och grundat Linköpings affärsänglar som fokuserar på regionala investeringar samt ett annat nätverk, Pluscap, som investerar i hållbara startup-bolag med stor påverkanspotential. Det är ett väldigt roligt och meningsfullt arbete. Jag ser till att vara omgiven med rätt personer på rätt platser.

2018 blev du även utsedd till Årets samhällsutvecklare på Linköpings näringslivsgala. Kommentar till den utmärkelsen?

– Det var otroligt kul och något jag brinner för. Det var enormt stimulerande som gav mig en extra boost i det fortsatta arbetet med Linköpings affärsänglar.

Har du nya projekt på gång?

– Inte för tillfället. Jag gillar idrott och entreprenörskap och det får jag hålla på med, så jag är lyckligt lottad.

Om du summerar din hockeykarriär, hur låter det då?

– Jag har fått vara med om mycket positivt och spelat i de bästa ligorna. Jag är stolt över det jag åstadkommit som aktiv, avrundar Mattias Weinhandl.

Namn: Mattias Weinhandl.

Ålder: 45 år.

Familj: Frun Sara och grabbarna William, 14 och Max, 11 år.

Bor: Villa i stadsdelen Ekängen i Linköping.

Intressen: Golf.