Nu gör gubbarna en fjärde bok om fabriken

Av Magnus Blom

Tre böcker har släppts om Vibro-Verken och dess historia.
I mitten av maj trycktes den fjärde boken.
Och den handlar om Dynapacs inbyggda verkstadsskola i Ljungby 1964–1972.

– Vi vill berätta om hur det var på den tiden för det handlar om ett utmärkt utbildningssätt då vi varvade praktik med teori, säger Leif Olsson, som är ordförande i Vibro-Verken Ljungby Historiska Sällskap.

Boken kostar en slant men föreningen har sökt bidrag hos Swedbank som har en fond som heter Sparbanksstiftelsen Kronan.

– Vi har sökt ett bidrag på 50 000 kronor, för vi vill ju gärna sprida den här historien om företaget till skolor, biblioteket och kommunen. Boken kommer att vara på 50 sidor och innehåller spännande material.

En bild från förr. Någon som känner igen någon på bilden?

AB Vibro Betong bildades 1934 i Stockholm och hade tillverkning inom tre områden; stavvibratorer, elektriska vibratorer samt mindre tryckluftsvibratorer som inriktades till användning inom betong, jord och vägar.

1941 flyttades företaget till Ljungby som fick 51 anställda vid starten och 1973 ändrades namnet till Dynapac. 2011 lades verksamheten ned i Ljungby, som då ägdes av Atlas Copco.

– Dynapac var som allra störst i mitten på 1970-talet då drygt 300 anställda jobbade på företaget, berättar Leif.

Den ideella föreningen, som i dagsläget innehåller 60 medlemmar och funnits i 15 år, håller till på Företagscentrum på Helsingborgvägen där de har ett litet rum på markplan och även utrymme nere i källaren för att få plats med sitt digra material. Bland annat finns det 100 16 mm-filmer som nu digitaliserats.

– Här finns pärmar och filmer och vi har tre olika grupper som jobbar med att analysera foton, dokumentera och registrera texter samt en verkstadsgrupp, säger Leif, som tillsammans med Thomas Börgesson lagt ned oändligt med timmar för att få ihop material till en fjärde bok som alltså handlar om den inbyggda verkstadsskolan mellan 1964-72.

– 56 elever fick sin utbildning på företagets skola under de här åren och 60 procent av dem jobbade kvar på företaget i olika befattningar. Anledningen till att skolan startade var att kvaliteten på personalen som kom från andra håll inte var tillräckligt bra.

På en vägg hänger det teckningar på personer som varit anställda på Dynapac.

– En anställd som hette Ernst Lange var fenomenal på att rita karikatyrer och här finns många intressanta profiler. Det poppar upp många minnen, säger Leif.

Leif Olsson tittar genom materialet till boken. Foto: Magnus Blom

Skolan lades ned 1972 då yrkesskolan infördes på gymnasiet. Men Vibo-Verken startade upp den igen som industriskola i egen regi i Ljungby.

– Det blev en mer målinriktad utbildning och några av eleverna som gick i skolan då är idag med i föreningen och kan berätta fina minnen från den tiden.

En dyster prognos till hösten beträffande industriprogrammet till Sunnerbogymnasiet är att endast nio sökande har antagits till totalt 16 platser.

– Sorgligt, för företagen skriker efter duktiga industriarbetare, suckar Leif Olsson.

Det var betydligt bättre förr.

I alla fall när Dynapac blomstrade i Ljungby.

Vibro blev Dynapac innan det inte blev någonting. Foto:Magnus Blom