Screamer tackar för sig – sista spelningen på lördag

Av Johan Mellander

Dejan Rosic är internationell gitarrist och hårdrocksstjärna i heavy metal-bandet Screamer från Ljungby – ett numera anrikt band och sannolikt det största som kommit från stan.

På lördag väntar något alldeles särskilt. Berätta vad som händer då?

– Äh, vad finns det att säga? Det blir vår sista spelning, säger Dejan.

Var blir den?

– Poco Locos, Metz, Ljungby City.

Hur länge har ni hållit igång?

– Bandet startade 2009 och jag kom med 2011, så 17 år. Snart får bandet ta körkort, säger Dejan och skrattar.

Under åren har Screamer turnerat flitigt världen över, men vilka länder har ni spelat i?

– Mycket i Europa, som Tyskland, Spanien, Portugal, Schweiz, Österrike, Ungern och Tjeckien. Tjeckien har varit väldigt bra de senaste gångerna vi varit där. Sen har vi varit i Japan, USA och Kanada – det är inte så mycket, skrattar Dejan. Det är bara Sydamerika jag fortfarande drömmer om.

Vet du egentligen hur många spelningar det blivit?

– Oj, svårt att hålla koll på alla, men mellan 500 och 1000... nä, nu juggekryddar jag, inte 1000 kanske, men inte långt därifrån.

Bästa konsertminnet?

– Maiden på Ullevi var bra, haha. Nä, men du menar med oss? Wacken var väldigt coolt.

Förklara vad Wacken är?

– Det är kanske världens största hårdrocksfestival, med upp emot 80 000 besökare varje år. Det var ett kvalitetsmärke för oss att få spela där. En spelning jag minns var på nån klubb i Wien, helt fullsatt. Vi gjorde den turnén med bandet Skull Fist från Kanada. Vi spelade bra, det var mycket kompisar där och vi hade väldigt kul.

Något mindre roligt?

– Vi hade nån hemlös natt i Toronto när arrangören inte gjort sitt jobb.

Vad kan publiken förvänta sig på lördag?

– Det blir väl ett klassiskt högenergiskt Screamer-gig, och vi kommer spela många fler låtar än vanligt – sånt som sträcker sig över hela diskografin. Det kommer väl landa på 22–23 låtar. Sen kommer Anton Fingal, vår gamla gitarrist som var med och grundade bandet och som slutade för något år sedan, att vara med och spela bas på den här konserten – så det blir lite som att cirkeln sluts.