”Står jag här inte så undrar dom ju var jag tatt vägen”

Av Sölve Rydell

I åratal har Christer Myrnell stått nedanför kyrkan med sin gula reflexväst och höjt armen till hälsning. Ibland tar han tag om skärmen på en av sina många kepsar och lyfter den över huvudet, vinkar med den och ler ett försiktigt leende, han vill ju inte tränga sig på eller orsaka en olycka, vad han vill är ju bara att vara till.
” Varför jag står här? Ja… alltid kommer det nån som stannar och pratar med en… som ser en… att jag finns. Står jag inte här så undrar dom ju var jag tatt vägen…”
Det är ett ärligt svar och kunde gällt oss alla, vare sig vi vinkar eller inte. Vi behöver alla bli sedda.

Han står här, men han är inte född här. Han kom hit som sexåring och utan att minnas det har han också sett himlen i Finspång, Trollhättan och Helsingborg innan hans far Henning fick tjänst på Samrealskolan i Ljungby och de bosatte sig bekvämt nära, på Skolgatan.

Christers far är den sedan länge bortgångne språkadjunkten Henning Myrnell. Christer talar ofta om honom med respekt och vördnad och även jag minns honom för hans kärva och pedagogiska humor. Som den gången min underbare klasskamrat Ulf inte kunde lära sig att ”Jag stiger upp tidigt” på tyska INTE heter ”Ich steige früh auf” utan ”Ich stehe früh auf.”

Vilket ledde till att våra tysklektioner i tre år inleddes med att Henning Myrnell på gående fot önskade oss ”Guten Morgen!” Därefter satte vi oss, varpå Ulf sekunden efter reste sig upp, harklade sig och med klar röst förkunnade sin stående replik:

”Ich stehe früh auf!”

Christer för ett regelbundet liv och har alltid gjort. 16 år gammal började han på Ljungby Stads Mekaniska Verkstad på Replösaskolan, kom alltid i tid, hade aldrig en sjukdag och så fortsatte det på Samhalls olika verksamheter. Arbetet var ofta monotont och enformigt, men det gav också hans vardag en fasthet, ett lugn. Han visste vad som skulle ske, utan klocka organiserade han dagen genom att alltid komma i god tid och gjorde honom till herre över sin tillvaro. Han levde ett bra, inrutat liv och fyllde väl sin plats i staden och världen.

Nu jobbar han inte längre, men vardagsrutinerna är fortfarande viktiga. Varje morgon hör han av sig till sina två ledfyrar i livet, de som numera ger honom en riktning och ofta ett innehåll. Först ringer han Agneta Granemalm, kanske bara för att tala om att han finns och bli värmd av hennes röst. Sen ringer han Karl-Erik Larsson, som på alla sätt är en god man och särskilt Christers. På ett djupt mänskligt sätt har de blivit den mamma och pappa han inte längre har, men som pojken i honom behöver för att känna sig älskad och sedd.

Halv elva tar han sin cykel ner till Åsikten och ställer sig att vänta på sin matlåda, först en bit ifrån, sedan allt närmare. Prick klockan elva får han den i en tunn påse, hänger den på styret och cyklar upp för Storgatan och hem. Han tycker om att äta ensam, med sig själv.

Och så blir det eftermiddag. Då står han där igen nedanför kyrkan i sin gula reflexväst, i sin matchtröja. Ett tag var han målvakt i Guddarps United, blev rikskänd i en film av Joel Segerdahl och tillhör nu lagets legendarer. Han var väl ingen panter i målet med klister i tassarna, men ibland råkade han få bollen på sig och då ropade han, stolt och lyckligt, tacksam över att plötsligt vara på rätt plats i livet.

Det är han med kameran också. Alltid har han sin lilla Sony i en rem runt halsen, ofta tar han fram den och ber att få ta en bild för att spara oss i minneskortet, spara att vi möttes, bytte några ord, visade oss för varandra, att vi fanns i livet, samtidigt, som här på fotot. Då var det, där stod du, då pratade vi, solen sken, du ler vänligt mot mig, som om du tyckte om mig.

Men han fotograferar inte för att minnas. Hans minne är redan fotografiskt, han kan de flesta viktiga årtal i världshistorien, framförallt från de stora händelserna och krigen. Rysk-japanska kriget 1904-1905, slaget vid Stalingrad 1943, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945 är bara några exempel, hundra årtal till kommer som ett rinnande vatten, snabbt och utan tvekan. Och när han levererat sitt svar sitter han ofta tyst några sekunder och ser oss in i ögonen. Som för att öppna dem.

Med ålderns rätt har han nu lämnat Guddarp United och närmat sig gåfotbollen. Det började med vanlig nyfikenhet, att han stannade med cykeln och tittade på. Han såg ju att det var en variant av fotboll, inte helt olik den i Guddarp. Men han vågade inte tränga sig på, valde i stället att släppa cykeln och hämta bollen när den hamnade utanför.

Iklädd sin gula reflexväst levererade han tillbaka bollen. Han fick ett tack och ett leende och efter ett tag räknades han in i gemenskapen. På tisdagsträningarna kom han inte – då tvättade han – men varje torsdag var han där i god tid, släpptes in i klubbrummet, hälsade, bytte några ord, följde med ut på planen och sköt stenhårda tåfisar när bollen kom framför hans fötter.

Med viss rätt tyckte han att de lätt grånade fotbollsspelarna pratade för mycket före träningen, att de i stället borde värma upp för att skydda hälsenor och knän innan allvaret och leken tog vid. Så han ställde sig framför gruppen och blev dess självutnämnda uppvärmare genom att staka sig fram som mellan Sälen och Mora, ökade tempot i Mångsbodarna och snart var hela laget med på samma åktur och när de gick i mål var vristerna uttänjda, fötterna varma och andningen så frekvent att det inte gick att få fram ett ord. Inget snack alltså. Och för det har han också fått en medalj att hänga om halsen.

Efteråt fikar han ofta med laget, som om han är en del av det, och det är han ju. Han räknas när han är där och saknas när han är borta, som på tisdagarna, när han tvättar. Och det ändrar han inte på. Han har alltid tvättat den dagen. Punkt.

Numera tar han sig fram på cykel. Det fanns en tid när han sakta och säkert körde moped, en italiensk Piaggio, men en av de sista resorna fick ett dramatiskt slut. Det var kväll, han hade varit i Rydaholm med Fordonshistoriska klubben och tittat på gamla bilar. Han hade fått skjuts i bil till Lagan, men därifrån surrade han ensam hemåt på den gamla banvallen mot Ljungby.

Det började skymma, lyktan nådde inte så långt och kanske var han trött. Plötsligt skar framhjulet ner i gräset, styret vreds ur hans händer och där, ensam och bedövad av chocken, blev han liggande med mopeden intill sig. En bit bort flammade teven i ett hus i Trotteslöv, han såg det när han reste sig upp. Men han stod kvar, som en trofast vän stod han vid sin fallna Piaggio och vaktade den. Som om den var mera skadad än han.

Natten kom, det blev mörkt och kallt och han la sig intill sin tysta vän, drog den över sig som ett täcke. Teven i huset släcktes, bilarnas lyktor svepte förbi på den gamla riksettan, men han låg trofast kvar.

Natten ljusnade, sakta blev det morgon och kroppen sa åt honom att stiga upp. Septembersolen tände sin svaga lampa, han frös, gnuggade handflatorna och äntligen. Någon kom på cykel, han kände igen henne, men sa inget och hon for bara förbi.

Några meter senare slog det henne. Det var ju Christer, han som brukade komma till henne och få fotvård på Bergagatan. Då stod han också tyst och väntade på trottoaren, tills han såg genom fönstret att hon var klar och det var hans tur.

Hon var hans tur nu också. Hon vände tillbaka och ställde ifrån sig cykeln. Christer behövde inte förklara, hon såg ju mopeden och att han frös. Hon hette Marita och Christer litade på henne. Hon skötte ju om hans fötter, nu tog hon fram mobilen och ringde 112 och snart kom både ambulansen och brandkåren hämtade Christer och Piaggion. Han var noga med att också den skulle tas om hand, den var mer skadad än han och låg fortfarande kvar i gräset.

Christer kördes till akuten och den vinröda mopeden till Sandstedts. På akuten fick han frukost, sen åt han pizza och blev inte ens förkyld. Piaggion var snart körduglig igen, men det är sällan nu som de åker tillsammans. En vacker sommardag kanske, när solen skiner och vinden är svag. När det gott att leva och han kan åka till Bolmsö och hälsa på en god vän. Och kan köra hem innan mörkret lurar i diket och det är kallt om natten.

Christer Myrnell är nu 78 år, han är frisk och sund och kommer att leva länge till. Men när han en gång är borta tycker jag vi ska ordna en utställning med många av hans över 10 000 bilder för att se och förstå vad han såg med ögats och kamerans lins, vilka han mötte, vad som hände i hans liv, vad han ville spara i minnet. Och efteråt ska vi ta på oss kepsar och gula reflexvästar och gå upp och ställa oss på hans plats framför kyrkan och hälsa alla som far förbi med handen höjd mot himlen ovanför kyrktornet.

Och tänka på varför han stod där. Hur viktigt det är att han och vi alla blir sedda.

Att vi finns.

Sölve Rydell