Av Per Brolléus
Krönikör Magnus Blom om att det faktiskt var betydligt bättre förr på sportfronten i Ljungby.
Jag har bevakat idrotten i Ljungby sedan 1989 och träffat fantastiska ledare och spelare i olika klubbar där jag upplevt både glädje och sorg.
Men så illa som det är nu sportsligt i staden har jag inte upplevt sedan jag flyttade hit.
Kan Tillsammans Arena, som ska stå klar i augusti 2025, bli det idrottsliga lyftet som staden suktar efter och får fart på ungdomarna?
Ett kik i backspegeln gällande några klubbar som hållit till i nedslitna Sunnerbohallen ger en fingervisning om att läget är alarmerande.
Bowlingen i Ljungby blomstrade som bäst på 1980 och 90-talet då det fanns sju olika klubbar (!) i staden. Namnen? Sunnerbo, Eagles, Lorry, Magi, Victor, Minerva och Regnbågen (damlag), som höll till i ett begränsat utrymme i Sunnerbohallen som innehöll sex banor och ett litet omklädningsrum och en kiosk. Då var det över 100 aktiva som höll igång och spelade.
Nu bedriver Sunnerbo och och Regnbågen lag tillsammans och antalet utövare pendlar mellan 15-20 stycken. Dessa har i ett drygt år fått åka till Markaryd för att träna och spela matcher då Sunnerbohallen renoverats. För Hjärt-och lungverksamheten samt veteranerna kommer det förstås att bli ett stort lyft då de har fått åka till Värnamo för att kunna träna.
Problemet nu är att få någon som vill driva bowlinghallen – som troligen kommer att öppnas den 1 mars och numera innehåller tio banor istället för sex – och samtidigt se till att stadens ungdomar får upp intresset för sporten. Uttern, som var en ungdomsklubb som drogs igång runt sekelskiftet (2000), lades ned för några år sedan men kanske kan återupptas igen?
En annan förening som var stor på 1990-talet var Ljungby Brottarklubb med Bosse Pettersson som energisk ledare och pådrivare. Han drillade sina adepter och nådde stora framgångar med SM-guld där talangerna var Sandor Csergö och bröderna Jonas och Magnus Nilsson. Ofattbart egentligen, då deras träningsförhållanden var begränsade till - uppskattningsvis - runt 50 kvadratmeter. Rekryteringen blev allt tuffare för att locka ungdomar och för cirka tio år sedan lades föreningen ned.
Sorgligt, men sant.
Ett annat lag som tillbringade en stor del i Sunnerbohallen var Lagan IBK, som när de kvalade uppåt mot division 1 fick åka till Gransholm för att träna då träningstiderna inte räckte till. Lagan avancerade till näst högsta serien och gjorde några säsonger där, men på sikt blev det för dyrt och för några år sedan togs beslutet att lägga ned verksamheten,
Istället bildades FBC Ljungby som den här säsongen fick eldsjälen och profilen Robert Krafth som tränare och han har en härlig mix av spelare som han ska forma. Just nu ligger de tvåa i division 4, men möjligheten till avancemang är stor vilket också är viktigt då det föreligger en serieomläggning till hösten. Ungdomslagen växer så det knakar och den rosa/svarta föreningen känns spännande de kommande åren.
Volleybollen i Ljungby hade sin storhetstid i slutet av 1990-talet då både herrarna och damerna spelade i elitserien samtidigt - egentligen en unik bedrift. Herrarna gjorde tre säsonger i högsta serien 1997-2000, medan damlaget gjorde fem säsonger i eliten där deras senaste visit var 2012/13.
Klubben har kämpat vidare och pendlat mellan division 1 och 2. För tillfället leder damlaget division 1 med förra storspelaren Jessica Enberg som tränare. För att ta steget upp till elitserien krävs det förstås en hel del ekonomiska muskler, men chansen finns.
Klubben har också sedan några år tillbaka ett herrlag i seriespel, som i dagsläget för en tynande tillvaro i division 2.
Och bakom representationslagen finns en livlig ungdomsverksamhet så framtiden ser onekligen ljus ut för Ljungby VBK.
Kan den nya multiarenan ”Tillsammans” i Ljungby bli den katalysator som sätter fart på idrotten i staden igen?
För innan det sker så var det bättre förr. Det är kalla fakta. Och då har jag inte ens nämnt att Ljungby kvalade mot Superettan 1999 och att Troja ofta slagits om en plats mot SHL